söndag 5 december 2010

Söndagen som innebar både positivt och negativt

Söndagen den 5/12 var händelserik i mitt liv. Dagen började med att lille Erik som vanligt startar kl 04:40 på morgonen med sitt pigga morgonhumör och låg där och pratade. Så jag bar ner honom till tv och placerade honom i babysittern så han satt säkert men ändå en bit ifrån dom andra barnen eftersom han är något pratsam och högljud vid den tiden på dygnet. Men det dröjde bara 15 minuter så kom William in från sitt rum och som en robot la han sig i vår säng och somnade om, medan jag fortfarande hörde Erik babblande nere i vardagsrummet. Efter ca 15 minuter till så blev det knäpptyst. Då blev jag tvungen att knalla ner och kolla till honom och jodå, han hade drabbats av John blund igen och sov ytterligare en timma. Medan William & Simon vaknade kl 8 resp 9, så fick alla utom jag fick sovmorgon.

Sedan åt vi en mysig frukost med två tända ljus, som även kändes så overklig. Vi saknade vår Linda vid bordet, även om hon inte känner någon större matlust så vill vi ändå ha henne med oss. Men vem vet, det kanske är herren där ovan som övar oss inför framtiden?

Efter stund senare så tog vi med oss det sista av svärmors goda lasagne och åt den på sjukhuset hos Linda. Där fick vi även se en lite piggare Linda än innan, men efter en stunds besök av William, Erik och Simon så tog det hårt på hennes batteri.

Erik i sin "gammel-moster" Kickis famn.

När vi åkte hem så tog vi vägen förbi våra vänner och släktingar Eje och Ann Sofie med familj. Dom är riktigt snälla, alltid lika hjälpsamma och trevliga. Ja på tal om hjälpsamma människor så fick jag ett samtal på Ryhov från en som jag tror bor i Habo och som kände att dom vill göra något för oss. Så dom skulle bl a fixa matlådor till oss. Det blev jag väldigt glad över. Det står nog fel på skylten vid infarten till Habo. Det borde istället stå "Välkommen till Habo kommunen med de trevligaste invånarna i landet".

Men hur som helst så innebar även dagen en bit jobbig tid också. När kvällen kommer så blir jag ensam med mina tankar och orosmoment här hemma när barnen somnat. Men detsamma sker på Ryhov hos Linda. När folk lämnar henne så blir hon ledsen, känner sig ensam och vill inte vara kvar där och blir trött på allt och sjukdomen, vilket jag får höra när hon ringer mig. Jag försöker tänka på hur hon har det, men det är svårt att motstå hennes frustration över den här hemska sjukdomen. Men hoppas hon vet hur mycket hon betyder för oss .

Nä nu är det bästa att sova innan Erik vaknar med tuppen!

15 kommentarer:

  1. Cissi (cecilia.ristilae at mac.se5 december 2010 23:45

    Hade jag bott nära, så hade jag gått ut med era hundar och lagat mat till småttingarna.. Vet hur mycket tid det tar med vardagen! Jag skickar ljus istället och massa kärlek till er!
    Kram

    SvaraRadera
  2. Ingen kan klandra er för de där tankarna och känslorna... Lars, försök låta de positiva stunderna segra över de negativa i dina tankar! Även om det är svårt är det behövligt för att du ska orka. Kramar!

    SvaraRadera
  3. usch tårarna rinner här.. jag känner inte er och kan inte föreställa mig hur det känns det ni går igenom, det finns inga ord!!! :(
    Hoppas Linda kommer hem till er snart, att hon orkar det...
    Är helt 100 på att Linda vet hur mycket hon betyder för hela familjen!
    Vilken underbar människa som ska fixa matlådor ♥♥
    Kramar o tankar!!!

    SvaraRadera
  4. Hej lars!

    Vad skönt att ni har så underbara människor i eran närhet!

    Hoppas innerligt att Linda snart får komma hem igen! Är 100 på att hon vet hur mycket hon betyder både för dig och barnen!

    Tänker på er!

    Kram Tina från Markaryd (Mysbebbarna)!

    SvaraRadera
  5. Du ska inte förebrå dig för att du inte kan förstå hennes situation, det kan nog ingen annan som inte är i den göra. Du har fullt upp att klara av livet där hemma och du bär ju på en stor sorg och oro för om din fru ska komma hem igen när man inte själv har det bra så är det ännu svårare att förstå sig på andra som inte har det bra så spelar det ingen roll om de har det värre eller bättre än en själv. Du får försöka kämpa och finnas där så mycket du kan och orkar men kom ihåg att ingen orkar allt men alla orkar något! Jag hoppas innerligt att Linda snart får komma hem och vara med er och fira jul hemma. På något vis borde det väl gå att ordna även om hon fortfarande är sjuk? Har ni pratat något med hemsjukvården om det skulle gå? Kanske bra om man kan förhöra sig om det i god tid men förhoppningsvis är Linda så frisk att hon klarar sig själv hemma!

    Styrkekramar

    SvaraRadera
  6. Du är så klok och jag tänker på er så mycket!

    Kram!

    SvaraRadera
  7. Hej Lars.
    Du är en otroligt stark och fin man.
    Att stå bredvid en sådan sjukdom och att samtidigt
    vara stark och positiv med era 4 barn, det är nog ingen som kan förstå vilken styrka man måste ha för att klara det.
    Jag känner inte er, men berörs av ert öde och jag önskar av hela mitt hjärta att eran situation skall vända så att ni kan få vara tillsammans och få känna frid.
    Önskar dej Linda och alla era barn allt gott
    och skickar härmed styrkekramar från mej
    Gunilla

    SvaraRadera
  8. Våra barn var små när jag insjuknade i bröstcancer första gången. Jag tvingades resa bort för att få behandling och min man fick ensam ta ansvaret för att vardagen skulle fungera. Det viktigaste för mig under den tiden var vetskapen om att barnen var trygga och fick det dom behövde. Kärleken mellan mig och maken styrktes av att vi kämpade på, han hemma och jag på sjukhuset.
    Vi hade kärlek, konflikter och ångest. Vi hade kaos och små stunder av lugn. Det var en outhärdlig och overklig verklighet.
    Vi människor är fantastiska. Vi anpassar oss oftast till det vi inte kan påverka och klarar för det mesta det vi måste. Kärleken är en stark bro över många avgrunder. Ni verkar ha strark kärlek i er familj! Tänker med värme på er! /berit

    SvaraRadera
  9. Hej,
    Jag känner så väl igen mig i det du säger om att det är på kvällen när allt är tyst och stilla som tankarna och gråten kommer. Som ett brev på posten så fort barnen ligger och det blir lugnt!

    Det är så jobbigt att se den man älskar ha ont och tyna bort. Det är inget man önskar sin värsta fiende än gång.

    Jag håller alla tummar för att Linda ska få komma hem till dig och barnen så ni kan fira lucia och jul tillsammans i en lite trevligare miljö än på sjukhuset.

    Kramar

    SvaraRadera
  10. Ni utsätts verkligen för prövningar som man itne skulle vilja utsätta sin värste fiende för. Men det är väl som så, att det krävs både glädje och tårar, med- och motgång osv, för att man verkligen ska känna vidden av det vi kallar livet.
    Jag önskar att ni kan njuta av stunden, känna att det ni får IDAG, i NUET, kan ge fina minnen och bygga på "pluskontot" så att den dagen då sjukdomen tar överhand, finns det en massa bra på det kontot som man kan plocka fram och glädjas över, fast det inte var så du ville att livet skulle bli. "Tiden är nu, platsen är här" är en tanke som följer mig dagligen nuförtiden!
    Kram,
    Helena på okt99-listan

    SvaraRadera
  11. Hej Lars !
    Börjar med att säga att både du och din fru skriver på ett sätt som gör att man verkligen kommer er nära fast man inte känner er, jag har gråtit väldigt många gånger när din och Lindas bloggadress står i adressfältet både på grund av er extremt tuffa tid, och dels för att jag och min familj skulle kunna hamnat/hamna i samma sits. Min familjesituation är nästan otäckt lik er, vilket gör att jag bara måste få skriva detta. Är själv 38 år från Jönköping har 4 barn och en underbar fru som är lika gammal, hon drabbades av bröstcancer för ca 1,5 år sedan och fick operera bort ena bröstet samt lymfarna pga av spridning. Vi har gått igenom cellgifter, strålningar och håller för tillfället på med hormoner och antikroppar, och du om någon vet ju vilket skit det innebär. Förra året bestämde vi oss att vi skulle gifta oss i Maj, men fick likt er ställa in denna händelse, dock ej för behandlingarna utan för att min fru’s mamma gick bort i Hjärntumör. Vi bestämde ett nytt datum, och gissa vilket 14 augusti! Allt är nu för tillfället bra, men ovissheten om eventuell spridning finns i mitt bakhuvudet hela tiden. Slutskrivit om mig och min familj. Det finns inga ord som räcker till för att beskriva hur jobbigt du/ni måste ha det, och kanske heller ingen anledning att rada upp dom. Men vill att ni ska veta att vår familj tänker på er och önskar er en så god jul som möjligt.

    Jonas o Hanna med familj

    SvaraRadera
  12. Läste just att ni får hem er kära fru/mamma idag! Vilken glädje mitt i bedrövelsen!
    Många kramar till dig Lars, du har ett tugnt stort lass att dra, men du klarar det!

    /okänd bloggläsare

    SvaraRadera
  13. Åh vilka härligt generösa människor det finns och va glad jag blir att läsa att ni har sådana i er närhet!! Matlådor är ju en helt underbar hjälp :) Läste att Linda får komma hem idag, hoppas att ni får det riktigt mysigt och kan skuffa alla måsten åt sidan och bara njuta av att vara tillsammans!!

    många kramar /Karin, mysbebbarlistan

    SvaraRadera
  14. Hej...
    Din ord kunde varit mina!
    För 3 år sen fick min make sin cancerdiagnos...
    Att läsa om hur ditt liv i detta livskaos, gör att jag slungas bakåt i tiden!
    Cellgifter, sjukhus, infektioner, metastaser..
    ÅNGEST!
    Jag tog mig igenom allt detta, men min make orkade inte kämpa!
    Jag finns, som en ventil, om du vill!
    Du kan maila mig, älta alla känslor!
    Jag vet hur det känns! Jag har varit där du är!!!
    Kram!

    SvaraRadera
  15. Hej! vilken fantastisk kille du är, jag tänker på er hoppas ni får fira jul i hop.. Hoppas Linda få må bättre snart.styrkekram

    SvaraRadera