onsdag 29 december 2010

Vilken hemsk dag med en massa rädsla och oro !

Efter att blivit väckt av telefonen klockan halv 8. Sedan åt jag och Simon frukost medans dom andra tre kottarna var kvar uppe hos mormor & morfar i Brandstorp. Efter frukosten så åkte jag och Simon in mot staden för att hälsa på vår an Linda på sjukhuset, vilket var ganska jobbigt. Eftersom hon inte mår så bra pga smärtor och feber bl a. Och vad detta beror på ? Det vet man dessvärre inte ännu, men idag gjordes även ny sorts röntgen av lungorna för att kunna se mer. Så jag hoppas på svar på detta när ronden kommer imorgon förmiddag.

Jag försökte även få kontakt med henne nu under kvällen men hon är så trött och dåsig så endast ett fåtal halva meningar kunde jag få fram lite svagt i luren. Så jag är ständigt rädd och orolig. Särskilt när telefonen ringer, som t ex imorse då jag bara flög upp och genast tror man det värsta. Men vad ska jag mer säga än att jag är rädd för att bli ensam med 4 barn. Kanske är onödigt överdriven men jag säger bara vad jag känner. Som tur är, om man ska se lite ljus i allt det mörka, så har jag ett stort nätverk med släktingar och vänner som är hjälpsamma och vänliga. Men tårarna i ögonen får jag torka oftare och oftare.



Nä nu är det nog att lägga sig och försöka sova en stund och tanka lite ny kraft och energi så man orkar med morgondagen med alla möten och krävande stunder.

12 kommentarer:

  1. Usch lider verkligen med er....Hoppas de vänder snart för er och att Linda får komma hem snart till sin familj. Kram på dig...// Vibbe

    SvaraRadera
  2. Jag läser Lindas blogg nästan varje dag. Är en medsyster som kom i kontakt med henne genom Cancertjejerna.

    Jag förundras över hennes otroliga styrka och empati för andra mitt i sitt eget helvete.

    Har förstått också att du är en enastående äkta man som finns vid hennes sida HELA tiden.

    Jag kan bara gissa vilket eget helvete du går igenom. Och att du är rädd och får torka tårarna är verkligen inte konstigt. Att leva på sidan om tror jag nästan kan vara svårare. Man kan bara stå där och se på hur ens make/maka blir sämre och sämre men kan inte göra något för att hjälpa eller förändra.

    Klart du är skräckslagen när telefonen ringer. Och att du är rädd, ledsen och även arg över den situation ni hamnat i.

    En stor stor varm styrkekram till dig också (Linda har nyss fått en också) för att du finns där för henne och era barn.

    Lisa

    SvaraRadera
  3. Mega-jättekram!
    Tänker på dej och Linda!
    <3

    SvaraRadera
  4. Det är bra tufft för dig nu Lars, det förstår jag. Hoppas det känns lite lättare för dig att skriva av sig lite frustation här på bloggen.
    Styrkekramar.

    SvaraRadera
  5. Jag sänder alla mina varma tankar till dej och din fina familj. För drygt ett år sedan gjorde jag samma resa som anhöring och vet vilket helvete det är när orons klor nitar sej fast i hela kroppen.

    Stor styrkekramm till dej och Linda.

    SvaraRadera
  6. Hej Lars! I går torkade jag tårarna många gånger efter det jag varit hos Linda. Så tänker jag på dig, Lindas föräldrar, Adam och de andra som står henne väldigt nära.... Där hemskt att se henne så dålig! Ändå tänker hon på andra frågar hur det är med mitt knä och ringde mig på min födelsedag. Hon är en så fin människa och vän!!
    Men vi får tänka att det är febern och det höga CRP som gör henne dålig...

    Ha rn bra dag och hoppas ronden ger bra besked!!

    Kram Maria
    http://www.mariasdagbok.blogspot.com/

    SvaraRadera
  7. Vad du kämpar Lars, beundrar dig att du kan hålla i allt när du är så pressad psykiskt.
    Du kommer att klara det här du går igenom nu.
    All kraft som du behöver önskar jag dig

    Marie-Louise

    SvaraRadera
  8. Vill bara skicka alla styrkehälsningar som finns....All extra energi ger jag till dig och hela din familj!!

    SvaraRadera
  9. Jag tror på människans inneboende styrka att klara av svårigheter som verkar oöverstigliga. Har läst boken " En liten och en stor" av Elisabeth Cleve om en liten 2-åring och hans pappa som båda fick hjälp att bearbeta förlusten av mamman och syskonet ( trafikolycka)och gå vidare i lvet, genom Ericastiftelsen. Fin liten bok.
    Har precis fått kontakt med man som blev ensam med 5 barn , nu i tonåren och vuxna. " Vilken hjälte" var min första tanke och han har klarat vara pappa genom åren.

    Annika

    SvaraRadera
  10. Jag skickar massor med styrkekramar till dig och din familj. Beundrar din styrka genom åren och framförallt nu, förstår att tårarna rinner och att du är skräckslagen. Har själv varit med om cancermonstrets framfart när min pappa var sjuk och senare avled. Det är både en inre och en yttre kamp man genomlider. Jag är så glad över att du har dina fantastiska vänner som du kan prata med och framförallt dina fina barn. Barnen bidrar med glädje och värme i allt elände. De hjälper en att fortsätta framåt, trots motvinden.
    KRAM från Annika

    SvaraRadera
  11. Vi känner inte varandra, men när jag läser dina inlägg blir jag ledsen. Vi är i samma situation, det enda som skiljer är att jag har "bara" två barn och min fru har en annan spridd cancer. Symptom m.m. är samma som du skriver. Hon är inlagd på sjukhuset för närvarande.

    Jag vill med detta säga att du är inte ensam och kanske finns det fler även i vårt län. Jag skriver ingen blog, men jag uppskattar att andra (läs: du) gör det.

    Det är mycket att pyssla med för att få tid att vara på på sjukhuset. Min dotter (5 år) har klart och tydligt sagt ifrån, hon vill INTE åka till sjukhuset för mamma ska komma hem... Hoppas hon har rätt, själv vet jag inte. Hon var hemma i knappt ett dygn, sen fick hon åka in igen.
    Samtidigt är jag glad för barnen, utan dem skulle jag aldrig få energi och kraft att orka igenom processen. Sen min fru fick diagnosen för 1,5 år sedan har allt blivit så mycket jobbigare. Men det gäller att ändå hitta ljusglimtar här och där.

    Kämpa på, för alternativet är värre... Jag VÄGRAR ge upp, trots att jag vet hur det slutar.

    // Anders

    SvaraRadera
  12. Hej Lars, vad fint du skriver om det svåra. Jag känner med dig och din vackra hustru. Du verkar så klok. Vad gör man när det som inte får hända händer? Livet kan vara så tufft. Och vi vet inget om nästa stund. Jag miste min käre lillebror (27 år) nyligen, genom en olycka. Det är tungt. Allt kan tydligen ske här i livet - vi är så små. Men jag vill önska allt gott till dig och frun och att ni ska orka. Svårt att hitta ord som passar..men jag tror du/ni förstår. Ni har många som tänker på er. Och jag är en av dem.

    Kramar till hela er familj (fast vi inte känner varandra) från Annelie (gift fyrabarnsmamma)

    SvaraRadera