fredag 3 december 2010

Allt känns så konstigt & overkligt

Jaha då var det fredag då och snart andra advent, Men det känns inte riktigt som någon mysig advent precis. Jag menar egentligen ska man ju nu i denna månad känna en längtan till jul och mysa med familj och vänner hemma med tända ljus med en kopp glögg och pepparkakor. Men istället så får jag sitta hemma med barnen och djuren själva medan Linda ligger och kämpar på sjukhuset mot den f------e cancern! Livet är verkligen inte rättvist.

Jag tänkte som senast igår på att maten på sjukhus och skolor hör man ju att den är torr och smaklös, men däremot hör man ju att fångarna får ganska bra mat i fängelset. Folk som mördar och slår andra människor kan ofta gå vidare och får knappt några straff (om dom ens åker fast), medan en sån person som Linda som inte gjort något ont i livet utan istället ger allt för sin familj och kämpar på ska behöva lida av smärtorna och av alla medeciner mm. Så varför drabbas oftast oskylldiga istället för dom som verkligen är skyldiga?

¨Så här arg blev jag på snön imorse !

Ja snön ja det är tyvärr ett elände som faller ner från himlen precis i den tidpunkten i livet, Som jag verkligen inte har varken tid eller ork att fösa bort den. Så jag undrar om inte han där uppe straffar mig lite väl mycket just nu?

Men hur som helst så satt jag igår hela eftermiddagen hos Linda och grät och kände mig så liten på jorden. Vid halv sju så åkte jag hem till hundarna och vidare mot barnens morföräldrar för att hämta barnen. Barnen ja? Jag förstår verkligen att det är tungt för deras mamma kanske ska behöva ligga på sjukhus på sin son Eriks födelsedag. men hur som helst så gäller följande har jag sagt. Jag tycker inte att hon ska ta permission från sjukhuset över helgen förrän hon verkligen är fri från smärtor och mår bättre. Jag förstår verkligen att det inte är kul att ligga i den här tråkiga sängen dygnet runt, men att komma hem och åka in igen efter ett par timmar som sist i lördags är ju ingen bra idé heller direkt. Så kan inte hon komma hem så kommer vi allihopa till henne istället! Så hon kommer i alla fall inte missa sin sons 1- årsdag. För mig känns det extra viktigt att hon får uppleva den, eftersom jag inte vet om hon får uppleva några fler av barnens födelsedagar mm, vilket är så enormt svårt för mig att ens få in i huvet. Usch nu kommer tårarna igen...
Ja som sagt var så vet jag inte hur framtiden kommer att se ut framöver, Men hur som helst så vet jag att den kommer att bli kännbart jobbig och hoppas bara att jag orkar med allt och inte stupar själv! Men jag måste få framföra här för alla er hur glad jag blir över alla kort, samtal, sms och brev jag får av er alla så snälla förl¨åt er alla om jag inte svarar er, men jag vill att ni ska veta att det betyder så enormt mycket för mig och gör så glad. men det får även mig att inte känna mig så ensam och även att jag känner lite glädje mitt i allt elände. Så fortsätt skriva, ringa och skicka snälla!

Nu så är det lunchdax så fortsättning följer.

48 kommentarer:

  1. Hej Älskade vännen tänker massor på dig Min man dog i cancer 2008 han var äldre än din Linda men efter 45 års förhållande känns det riktigt tomt Hoppas att din Linda ska må bättre o få komma hem till er i Jul utan värk kan inte förstå att hon ska behöva ha ont det behövde inte min man ha det finns ju smärtlindring nu för tiden så ont nej nej ska inte behövas Tänker på er alla inblandade i detta o dom små gossarna kanske inte förstår hur illa det är men vilken tur att dom har så underbara morföräldrar Bamsekramar till dig o alla inblandade

    SvaraRadera
  2. tykcer att det låter förnuftigt att fira erics födelsedag på lasarettet. om inte annat för att det finns all tänkbar hjälp mot kramper och smärtor. tror besvikelsen hade blivit ofantlig om linda hade kommit hem och sen fått åka in efter en stund igen..
    tycker du e stark som delar med dig av dina tankar, och din blöogg gör nytta! min asambos kompis fru har drabbats av spridd livmoderscancer och är i samma sits som du,. jag tipsade om dig blogg och jag tror att han tycker att det är jätteskönt att se att han inte är ensam om detta helvete.så mitt i allt elände gör du skillnad för någon annan, vilket kanske är en klen tröst, men inte för dom som läser! du är ett stort stöd för många härute!
    många kramar till er fina familj!

    SvaraRadera
  3. Hej!
    Fy vad jag lider med dig och din familj. Läser din blogg varje dag, (Lindas har jag läst i flera år). Det är så fruktansvärt hemskt det ni måste gå igenom. Dina tankar om livet och framtiden måste vara så jobbiga, att inte ens veta hur morgondagen ser ut.... bara tanken på att förlora någon man älskar är omöjlig och det måste du leva med varje dag,timme,minut.... att livet är orättvist håller jag med om, förstår om du undrar VARFÖR just Jag o Linda. Skickar mina varmaste tankar till dig och hoppas ni får en så bra helg det går. Anna-Karin .S

    SvaraRadera
  4. Finns det något vi kan göra för er, vi läsare som bor för långt bort för att kunna komma förbi och hjälpa till? Hade jag bott närmare så hade jag kommit över med mat, såsom kvinnan häromdagen.

    Ni som bor nära: skotta, laga mat, hjälp familjen nu. Det är precis just nu dom behöver all hjälp dom kan få.

    SvaraRadera
  5. Finner inga ord..
    Kram Bitte

    SvaraRadera
  6. Tycker så synd om Er nu. Du är fantastisk som delar dina känslor med oss andra.

    Önskar också att det fanns något vi som bor långt bort kan göra för att hjälpa Er. Kommer ni på något som vi skulle kunna fixa för att underlätta så säg bara till.

    Hoppas att helgen blir så bra den nu kan i detta läge. Kram

    SvaraRadera
  7. Svårt att veta vad man ska säga när man träffas och skriva när man inte träffas. Men jag kommer inte ge upp. Jag kommer fortsätta att hålla kontakten och det är helt okej om du inte svarar alla gånger. Även om jag är hönsig och tror att det hänt något så fort jag inte får något svar ;-)
    Tänker på dig nästan hela dagarna och jag HOPPAS att ni får uppleva en lugn jul tillsammans hela familjen.
    STOR KRAM från mig!

    SvaraRadera
  8. Vad stark du är Lars! Jag har själv obotlig cancer och tycker det är såå skönt att du skriver en blogg som faktiskt kan hjälpa min egen man som har svårt att sätta ord på vad han känner...

    Jag tänker på dig och Linda hela tiden. Stor kram från Anna

    SvaraRadera
  9. Hej Lars!!

    Måste bara skriva till dej och säga att jag har börjat läsa din blogg dagligen och oftast kommer tårarna när man läser om er familj och den tragiska situation som ni upplever nu.
    När vi sågs i sommras i ditt jobb va du så glad och pigg och din humor va som vanligt, man viker sej dubbel av skratt. Hade ingen aning om då att ert liv va så hårt. Tänker på er dagligen och hoppas att ni orkar kämpa på så gott det går.
    Tro, hopp och kärlek till hela fina familjen

    SvaraRadera
  10. Jag gråter efter att ha läst ditt inlägg, Lars. Jag är glad att du uppskattar alla inlägg och brev och kort och allt du får, det känns så bra att kunna ge dig några få, små guldkorn i den verklighet du lever i just nu.

    DU! Ta mååånga kort på Erik och Linda nu då Erik fyller ett. Han måste få se sin vackra mamma i framtiden, få höra hur tapper och kämpande hon ÄR ÄNNU och att hon var med och firade honom på hans ettårsdag.

    Era barn har så fina föräldrar!

    Kramar/ Tina

    SvaraRadera
  11. Hej.

    Följer din blogg nu efter att hittat sidan på Lindas blogg..vilken jag börjat följa då jag sett den på en väninnas sida..rörigt?=)..Jag bor i Mullsjö och såg dig på Ljunkan förra veckan då du fyllde på med bröd...Tänkte då gå fram och säga att jag tänker på er..men lät bli i sista sek för man vill ju inte "störa".Det gör så ont i hjärtat att läsa bloggen..Har själv en vän som gick bort i cancer för 2 veckor sedan och det gör fruktansvärt ont nu i själen..sänder stora STYRKEKRAMAR till hela familjen....Kram

    SvaraRadera
  12. Svårt för er båda på olika sätt givetvis.
    Du måste vara stark för både dina barn och din frus skull.
    Ibland får man vara liten inombords och gråta och undra varför!
    Krafterna har du inombords det lovar jag
    änglamamman Susanne

    SvaraRadera
  13. Hej. Tänker på er väldigt mycket. Om vi bodde närmare skulle jag fråga om jag kunde hjälpa till med något, men vi sänder våra varmaste styrkekramar till Linda och dig och hela er familj.
    Från Katarina och Daniel, Stockholm

    SvaraRadera
  14. Har nyligen börjat läsa din fina blogg. Tycker så synd om Er alla. Det borde finnas bättre smärtlindring för Linda hon ska inte behöva ha så ont. Hoppas verkligen hon får komma hem till jul. Bra idé att fira 1 års dagen på sjukhuset klart att Linda ska vara med. Tycker ni båda är så fantastiska och fattar inte att ni ska drabbas å detta sätt av denna hemska sjukdom.
    Styrkekramar till hela familjen
    Agneta i Sthlm.

    SvaraRadera
  15. Hej Lars
    Tänker på er hela tiden, vet hur svårt ni har det nu.Har själv förlorat en dotter i cancer och senare min make så jag kan känna din ångest.
    Försök att ta en dag i taget för morgondagen vet vi ingenting om... vet av egen erfarenhet att du kommer att få den kraft du behöver.
    Kramar till er alla

    SvaraRadera
  16. Hej Lars!

    Jag har följt din fina, modiga Lindas blogg ett bra tag och blivit otroligt berörd av den. Nu har jag också börjat att följa din blogg. Och jag vill bara säga att jag tänker på dig, Linda och barnen och känner så mycket med er. Det finns inga ord som räcker till. Vill bara att du ska veta att jag tänker på er och hoppas av hela mitt hjärta att ni ska finna den kraft ni behöver för att orka ta er igenom detta.

    Stor styrkekram från en fyrabarnsmamma

    SvaraRadera
  17. Fruktansvärt, tänker på er ofta fastän vi inte känner varandra. min mamma gick nyligen bort i cancer så jag vet hur det är att stå som nära anhörig. vet hur hemskt allt känns, hopplöst och förjävligt. Man får försöka ta en dag i taget och verkligen se till att man säger det man vill, som att jag älskar dig, god natt, du är mitt allt, finns alltid hoss dig osv... Kram till dig och familjen och hoppas ni får en fantastisk födelsedag hos Linda.
    http://litenlove.blogspot.com

    SvaraRadera
  18. Hej Lars.
    Om ni fick ett brunt paket idag med posten, så var snäll och öppna det. Det är nåt som behöver..jaa..en färskvara :)
    Glömde skriva det på paketet.
    Många varma tankar till er!
    / en bloggläsare

    SvaraRadera
  19. Kära Lars,
    det gör mig så ont om er, barnen är så små ännu och skulle behöva båda sina föräldrar länge än.
    Men jag är säker på att du kommer att klara det med hjälp av släkt och vänner. Hoppas bara att alla förstår att nu gäller det att våga höra av sig och vara närvarande. Hoppas Eriks födelsedag blir fin trots alla motgångar!
    Vänliga hälsningar från en mormor

    SvaraRadera
  20. Hej!
    Följer din och Lindas blogg. Jag vill bara berätta att både du och Linda samt alla som läser bloggen och känner oro eller vill prata med någon, kan ringa till oss på Cancerfondens informations - och stödlinje, 020-59 59 59, vardagar 9-13. Ibland kan det kännas skönt att få prata med någon som är helt utanför familjen och då finns vi.
    Varma kramar till dig Lars.
    Hälsningar
    Britta
    Leg sjuksköterska
    Cancerfonden

    SvaraRadera
  21. Hej Lars!

    Här kommer länkar till personer som är i samma situation som dig:

    http://vidsidanavcancer.blogspot.com/2010/05/hur-gar-omgivningens-bild-ihop-m-det.html

    http://anhorighjarntumor.blogspot.com/

    Varma kramar

    Lizen

    SvaraRadera
  22. Några tröstande ord3 december 2010 16:02

    Hej Lars!
    Som svar på din fråga varför sånt här händer och särskilt "oskyldiga" människor tror jag det är för att vi ska växa och utvecklas (andligt). Det är inte meningen att livet bara ska vara toppar utan även dalar, ibland riktigt djupa sådana. Hur skulle vi annars känna och uppskatta glädje om vi inte hade sorg? Livet ÄR inte rättvist, det vet nog de flesta vuxna. Fruktansvärda saker drabbar jättefina, goda människor som inte gjort en fluga förnär och "onda" människor som mördare och pedofiler är friska och blir daltade med i fängelset... (fast så bra mår de nog inte eg.) Finns ingen logisk förklaring, det är bara livet.
    Vet inte om du har nån tro? T ex på nåt efter döden? Då kan det nog vara lättare att acceptera, om man tror att man kommer ses igen och på nåt sätt få "en chans till". Man ser liksom allt i ett större perspektiv och att vi alla har ett uppdrag att utföra på jorden och Lindas är just detta; hur grymt, orättvist, oförståeligt, ologiskt etc det än är. Men att allt ändå kommer bli bra i slutändan... Det MÅSTE det ju bli!! Säkert en klen tröst nu men senare kanske du kan ta det till dig. Finns ju mycket andlig/existensiell litteratur att läsa när du är redo. Har du läst Annas man på "Livet här och nu"? (www.annajansson73.blogspot.com) Han var ju i ungefär samma situation som du med en liten 2-åring. Kanske kan ni stötta varandra?
    Avslutningsvis vill jag ge några filmtips till kvällen: "GHOST" och "Drömmarnas värld" (med bl a Robin Williams och Max von Sydow). Kanske inte alls din typ av filmsmak men Linda gillade ju lite ovanliga filmer och de är verkligen tänkvärda och har ett budskap. Så hyr dem om Linda orkar så får ni gråta lite tillsammans...
    /Sandra

    SvaraRadera
  23. Hej Lars
    George här (han den skäggige fete med liemannen-bloggen)

    Det är många tankar och svåra känslor som du och Linda just nu går igenom, att hantera dem på bästa sätt är skitsvårt eftersom man är tvingad att hitta på lösningar själv, det finns liksom ingen manual på detta.

    Jag har varit i den pallitativa vården, så långt gången var jag i cancerns värld, innan jag jagh fick några extra år genom forskningsprojektet som jag ingår i.
    Så många av de lösningar som du och Linda tvingas möta fick jag och Sara lära oss att hantera.
    Om du vill ringa, maila eller skypa om det skulle vara som så att du har den minsta lilla fråga som du tror jag eller Sara kan svara på så är du välkommen.
    Vad jag vill säga är att jag gärna vill hjälpa till om det går.
    Att stå där själv når stormvindarna blåser är svårt, att känna någon annans hand på axeln kan alltid kännas tryggare om du orkar och vill!
    Linda har min mailadress...

    George

    SvaraRadera
  24. Tack Lars för att du delar med dig av din sorg och smärta. Hoppas att det känns lite bättre när du får skriva av dig. Som sjuksköterska med specialistinriktning mot cancervård lär jag mig massor av dig. Tack för den gåvan! Jag bär gärna lite av din tuuuunga ryggsäck bara det känns lite bättre för dig. Bor tyvärr för långt bort för att hjälpa dig med snön men jag tror och hoppas att du har fantastiska människor i din närhet som kan göra det där praktiska som bara blir för mycket. Ta hand om dig!

    SvaraRadera
  25. Tänker på dig och Linda ja hela familjen, svårt att finna ord till tröst i den jobbiga situation du och de dina befinner er i men en stor kram till er håller tummarna för att Linda ska få lindring för sina plågor med det snaraste så att hon kan få komma hem till familjen igen/Ingrid

    SvaraRadera
  26. Hej du modige man !
    Jag tycker att det är så starkt gjort av dig att dela med dig av din stora sorg och smärta. Jag förstår att det är svårt, fruktansvärt svårt att befinna sig i din svåra situation. Det verkar säkert som om alla är glada och ser fram emot julen och att få umgås och må bra. Julen är en fin högtid och en helg när vi vill vara med nära och kära. Hoppas att det lugnar ner sig för Linda och att hon kan komma hem och fira en lugn jul tillsammans med familjen.
    Jag tänker på er och inser att livet är så orättvist. Men försök att njuta av den tid ni har tillsammans även om jag förstår att det är otroligt svårt och att du är ledsen. Vi är många som lider med er, om det kan vara till någon tröst....
    En varm och go kram / Lena

    SvaraRadera
  27. Lars du kommer att klara detta !
    Barnen ger dig kraft och Lindas kraft kommer alltid att finnas hos dig och familjen även om hon inte orkar nu.

    SvaraRadera
  28. Hej Lars!!
    Tycker det du tänker klokt att ta barnen till Linda och fira födelsedagen där. Njuta varje sekund ni har tillsammans!! Tänker på dig/er med hela mitt hjärta!!

    Låt oss få leva
    ännu en dag.

    Låt oss få vara
    du och jag.

    Låt oss få glädjas
    var minut
    till sol går ner
    och vår tid är slut.

    Av:Brita af Geijerstam.

    SvaraRadera
  29. Hej Lars!

    Jag känner inte varken dej eller Linda, men läser era bloggar och tänker mycket på er varje dag. Jag och min familj finns dessutom i Habo. Nu undrar jag... Vilken är Lindas favorit mat och skulle det vara ok om jag lagade och skickade med dig lite mat som hon kan få njuta av till henne? Självklart ställer jag gärna upp och bjuder dej och pojkarna på mat när jag ändå är i gång och skulle gärna ställa upp kanske som hundvakt eller vad du kan behöva.

    Mejla vad du tycker om mitt förslag på:
    pussnesia@hotmail.com

    kram

    Anna

    SvaraRadera
  30. Tårarna rinner när jag läser ditt inlägg! Tänker så på er alla, småbarnsmamma som jag själv är så är det ju en mardröm det ni tvingas gå igenom!
    Många varma kramar Elin A

    SvaraRadera
  31. Vad klok du är och stark även om du kanske inte känner dig stark så tror jag att du sen när allt är över kommer inse hur stark du var i denna stunden. För ett år sedan förlorade jag min älskade mamma alldeles förtidigt men dock började hon ju bli gammal. I alla fall var det så hemskt tungt under tiden hon var sjuk, det gjorde mer ont att se henne lida och ha ont än att se henne död. Döden som först var så skrämmande och hemskt blev sakta med tiden ett väldigt bra alternativ något som inte var lika skrämmande som döden, något befriande för både mamma och för oss. Sista kvällen hon levde stod jag i köket och var så förtvivlad att jag skrek rakt ut, vad fan dör hon inte för??? Några skuldkänslor hade jag inte ens kvar men de kom ju senare när jag återfick mitt liv, saknaden kom ju också men det tog lång tid för min mamma hade hjärnmetastaser och var inte sig själv så först var jag tvungen att glömma hennes sjuka jag för att kunna sakna och minnas henne som frisk. Varför berättar jag detta för dig? För att jag efteråt har läst att mina känslor inte alls var konstiga på något vis utan det är visst många som känner så men givetvis inte alla! Du har en underbar fru som kämpar så tappert. Jag hoppas verkligen att de kommer fram till att hennes smärtor beror på en infektion och att hon blir bra igen även om hon inte blir fri från cancern. Så att hon kan leva ett tag till helst ett helt liv.......

    Håller tummar och tår för er!

    SvaraRadera
  32. Nej livet är inte rättvist... :(

    Hoppas ni mitt i allt elände, hinner få lite julkänsla och att ni får fira julen tillsammans.

    *styrkekramar till er alla*

    SvaraRadera
  33. Det är en fin idé att ta med sönerna och fira tillsammans med Linda på sjukhuset, tycker jag. Kanske kan du ta med lite god mat som ni alla kan kalasa på. Linda kanske kan få lite aptit på köpet. Om inte annat så är hon värd att få njuta lite (om det går) av god, smakrik mat.(Sjukhusmaten ÄR INTE god!) Några ballonger, paket till ettåringen, tårta... skumtomtar? Jag är säker på att du kan skapa en minnesvärd dag för er alla.

    Det kanske är jobbigt för Linda när hon mår så dåligt, men jag gissar att det skulle kännas bra för henne att få ha sina småtroll i närheten en stund och kunna tanka värme och kärlek från dem (och dig, naturligtvis!) Och jag håller med en tidigare bloggläsare; ta kort. Oavsett vad som händer (och vi hoppas ju alla på att ni många dagar tillsammans än!), så är foton ovärderliga minnen.

    Hoppas och önskar att ni får en underbar födelsedag tillsammans!!!

    Varma kramar från mig till er alla!

    SvaraRadera
  34. Bra drag att flytta kalaset...

    Kramar

    SvaraRadera
  35. Jag tänker på er ofta...så långt kommer jag innan jag skriver och raderar osv allt känns så banalt i förhållande till.
    Kram Christina

    SvaraRadera
  36. Tänker så på dig, Linda och barnen. Känner så för er.
    Många varma styrkekramar!

    SvaraRadera
  37. Vill bara skriva att jag tycker du är såååå stark!!!
    Läser din blogg och hoppas du orkar ha den kvar.
    Tänker på dig o din familj fast jag inte känner er.
    *styrkekramar*
    /E

    SvaraRadera
  38. Massa kramar till er! Önskar att Linda blir frisk så att du och barnen får ha kvar henne många år framöver.

    SvaraRadera
  39. Som så många andra skriver här så önskar oxå jag att ja bott närmare så jag kunnat hjälpa er med något, men tyvärr inte....
    De enda ja kan göra är att tänka på dej, Linda o era underbara barn.
    Tårarna rinner när man läser, lider så med er och hoppas varje dag på ett mirakel.
    Stora kramar Malin

    SvaraRadera
  40. Jag saknar ord, jag vill ändå skicka mina varmaste varmaste tankar och kramar till dig! Jag har kännt Linda i många år via samma maillista vi varit med på (Mysbebbarna) Jag känner så innerligt för er och er fina familj.
    Jag önskar jag kunde göra något för er..... men vill att du ska veta att jag tänker på er hela tiden.
    Jag gråter när jag läser din blogg, för jag känner så starkt din smärta....
    Skickar många styrkekramar till dig, jag förstår att du har det så tufft i livet nu men hoppas du orkar vara stark för Linda och för barnen och att du har folk runt om dig som kan stötta dig när benen vacklar.
    Kram Jeanette

    SvaraRadera
  41. Så oerhört svårt. Jag känner din smärta och rädsla. Att bli ensam med små barn är inget läge som man önskar... Det ska ju inte vara så. Det ska vara familjeidyll och vardag och framtid.

    Jag vill verkligen uppmana alla att INTE sluta kontakta Lars. Fortsätt höra av er. Sluta aldrig. När Lars blir ensam kommer han att behöva allt stöd han kan få både av praktisk natur och mentalt stöd.

    Min erfarenhet är att alla är väldigt duktiga på att höra av sig precis när det har hänt och några månader efter. Sen blir det tyst. Och det är då man själv börjar inse på djupet vad som har hänt och att det ska fortsätta vara så. Men då har omgivningen vant sig och tänker inte på att höra av sig i samma utsträckning.

    Tänk på det alla ni engagerade människor!!

    Kram

    SvaraRadera
  42. Hej Lars.
    Jag heter Torbjörn Hammar. Och jag är idag ensam med barnen utan min fru Lena Hammar som avled den 19/9 2010 kl 08,30 med mig och barnen där och vakade. Hela resan fram till slutet och nu därefter har varit en mycket svår tid. Vad jag vill säga är att du är inte ensam Lars.. Och trotts jag är man och du är man så sänder jag dig mina varmaste kramar. Som jag hoppas du sedan förmedlar ut till din familj samt fru.. Men som jag hoppas kan stödja dig en aning i stunden då allt ansvar och mental belastning ligger på dina axlar.. Förutom rädslorna och allt man såsom anhörig och make känner såsom sorg.. Jag finns på facebook såsom "Torbjörn Hammar" om du vill ha kontakt.

    Med varma hälsningar

    SvaraRadera
  43. Hej Lars!
    Jag och Linda har varit au-pairer i samma familj i NJ. Ville bara säga att jag tänker på er jättemycket. Inte bara Linda utan dig, era barn och resten av familjen. Va fint av dig att dela med dig av dina tankar i att blogga.
    Hoppas ni får en mysig dag tillsammans på Eriks första födelsedag. Hälsa din fina fru.
    / Carina Damgren

    SvaraRadera
  44. "Det är en konst som få förstå(r)
    att vara stark men svag ändå"

    Jag hoppas att du får/kan känna dig just så liten och svag som du är i detta kaos. Folk säger alltid att "du är så stark" - men vad har man för alternativ? Man måste liksom "överleva" och utifrån ser det "starkt" ut.
    Bryter man ihop och lägger sig ner och gråter och skriker så vet inte folk riktigt vad de ska göra.. Men det är just det man vill ibland. Önskar att nån finns hos dig när du känner så.

    Kram/E

    SvaraRadera
  45. Villl bara sända en liten tanke i höstmörkret. Du är så grym som ändå, fast allt är skit just nu, orkar kämpa! Mina tankar är med både dig och hela din familj.

    Kram

    SvaraRadera
  46. Många kramar från en bloggläsare i Malmö. Om jag bodde närmare skulle jag kommit och skottat åt er!

    SvaraRadera
  47. Hej Lars!
    Du är en bra man och pappa, tänker på er.
    många styrkekramar från Natalie

    SvaraRadera