torsdag 25 november 2010

Värsta dagen på länge!

Nu sitter jag på onkolog-avdelningen på Länssjukhuset Ryhov i Jönköping bredvid min fru som dessvärre inte mådde så bra inatt. Gårdagen för henne var skit, eftersom hon i stort sett låg i soffan hela dagen och mådde illa. Så när jag kom hem igår så möttes jag av en oerhört trött och illamående fru.

Men sen var jag en sväng hos mina föräldrar på Kyrkekvarn på kvällen och pratade om allt, vilket var oerhört skönt eftersom det just nu i mitt liv är enormt tungt. När jag vid halv tio på kvällen kom hem så blev jag orolig för Lindas onda smärtor.och anade lite oro för hur hon skulle klara dagen. Men det behövde jag inte oroa mig för, eftersom jag vaknade vid 2-tiden natten mot idag och kände hur hela sängen skakade och hur hon fullkomligen skrek av sina smärtor.

Så efter en stund övertalan om att jag inte ville se henne lida mer ringde jag ner till sjukhuset och fick då rådet att komma in omgående. Då kom nästa bekymmer! Hur skulle vi komma ut ur vårt garage och på gatan? Eftersom det fanns ingen gata att åka på pga att Habo kommun tydligen missat denna stora gata som vi bor längsmed. För när jag äntligen kämpat mig ut med vår bil (En VW-buss som är både hög och tung) till gatan utanför så var den täckt av en halv meter snö, så jag fick helt enkelt ringa 112 och be om hjälp.

Men då kom nästa incident! Inte ens ambulansen kunde ta sig ur porten i brandstationen. Utan även ambulanspersonalen fick be kollegorna i brandbilarna om hjälp. Det var ju tur eftersom även dom var på väg för att hjälpa ambulansen att komma fram till oss. Men det är klart att eftersom jag är uppvuxen på landet sen jag var liten och även kört buss och lastbil under ganska många snöiga vintrar innan, så har jag både lite vana och erfarenhet av dåligt väglag.

I detta fallet så blev jag mest förbannat på både snön och kommunen som inte kan sköta sina gator, så jag hann aldrig få panik över snön utan istället kände jag mer panik för att Linda behövde få hjälp snarst. Jag kämpade allt vad jag orkade och kunde och lyckades till slut få upp bilens vänstra framhjul på den inersta delen av trottoaren och på så vis gunga och tugga mig fram i snömassorna. Så efter mycket kämpande så kom jag jag till sist ut på den stora vägen (mellan Habo - Jönköping och så fick jag instruktioner att slå på varningslamporna och till sist kom äntligen ambulansen. De tog hand om Linda och gav henne hjälp och smärtstillande.

Sen kunde jag åka efter ambulansen till sjukhuset. Då kom chocken och tårarna. Jag minns att det sista operatören hos SOS 112 sa till mig innan ambulansen äntligen kom, var att Linda inte fick förlora medvetandet eller sluta andas. Och det var precis vad hon gjorde. Jag blev livrädd när jag höll i telefonen i vänsterhanden och samtidigt inte fick någon kontakt med Linda. Den stunden var riktigt otäck! Och jag vet att jag blev totalt livrädd för vad som kunde hända. Men när hon åkte i ambulansen framför mig och jag efter i vår bil, då kom tårarna i massor och jag blev jätterädd  om vi kommer allt närmare det tråkiga här i livet.

Vad som orsakat smärtorna vet man dessvärre inte ännu, men för 5 minuter sen så kördes hon ner till akuten för undersökning i underlivet samt magen. Jag är rädd för att det är som dom sa. Personalen hade tidigare spekulerat om att det eventuellt kunde vara fler stället som dom hemska cancermonstren spritt sig till. Jag hoppas verkligen inte det är så, men jag blir hela tiden ständigt chockad varje gång jag får höra av läkarna att den elaka cancern spritt sig, Jag tror inte att man kan förbereda sig innan på något så hemskt. Inte minnst när det gäller en sådan nära person som ens älskade fru! Men men nu gäller det bara att vänta och hålla tummarna för det bästa. Men det är svårt att inte gråta , men jag vet man får gråta och det gör jag nu... snyft!! :´-(

67 kommentarer:

  1. Du har all anledning att gråta. Er situation är verkligen på gränsen till vad man orkar, men det finns ju liksom inget att välja på - det är bara att ta en dag i taget, eller kanske till och med en timme i taget. Glöm inte att äta och var inte rädd för att be om hjälp. Ni verkar ha ett bra nätverk med föräldrar och vänner, utnyttja det! Önskar er nu lite lugnare dagar, kram, Mia (en för dig okänd bloggläsare som länge har följt Lindas blogg)

    SvaraRadera
  2. Men stackars, stackars er....Det är bra att gråta så gråt...och precis som du, önskar jag att jag kunde göra något för er. Men jag kan bara ge er och dig styrkekramar.
    Kramisar i massor från Annica som du inte känner.

    SvaraRadera
  3. Tänker så mycket på er. Vad bra att du börjat blogga om hur du har det. Jag tror det behövs att även anhöriga kommer till tals.

    Kramar
    Svea

    SvaraRadera
  4. Usch, vad tråkigt och jobbigt. Ni har tillräckligt besvärligt, och huu vad dramatiskt det måste varit. Hoppas du/ni får lite lugn o ro mitt i allt. Kämpa på, gråt, skratta, sov, ät och mycket kärlek.

    Kramar från bloggläsare Gunilla

    SvaraRadera
  5. Jag vill så gärna erbjuda en cyberaxel att luta dig mot. Jag har följt min finaste ET-syster Linda sen hon fick samma cellgiftsblandning som jag fick. Det är så obeskrivligt tråkigt att ni hela tiden får alla dessa negativa besked och att hon ska behöva ha så ont.

    Du lever i en nästan omöjlig situation just nu. Det är bara bra att du kan lätta lite på trycket med att gråta. All min värme och styrka skickar jag till er båda och er fina familj.
    Kramar Busan

    SvaraRadera
  6. Åh, vad tungt att läsa....håller mina tummar att hon ska piggna till och komma hem till er....fy sjutton för de hemska cancer monstrena:(
    Bra att du har en egen blogg så du kan få ventilera din ilska och oro, vi är många som läser och bryr oss även om vi inte känner er personligt.
    Kram
    /anette

    SvaraRadera
  7. Vill bara skicka lite styrkekramar till dig, och den oerhört frusterande situation du (ni) befinner er i!! Vad skönt iallafall att du verkar har folk omkring dig som du kan prata med, för det behövs! Håller alla tummar och tår på att ni inte får ännu ett negativt besked nu igen.

    Kram

    SvaraRadera
  8. Vilken fruktansvärd upplevelse och det ofattbara i situationen är att det inte är slut.

    Du är verkligen stark och modig som berättar och jag hoppas att vi läsare av både din och Lindas blogg kan hjälpa på något sätt.

    Jag hoppas innerligt att Linda får hjälp med smärtan och att vad denna smärta nu beror på är något som inte innebär mer prövningar för er, utan något som inte är så farligt och som gör att ni kan få möjlighet att njuta av er fina familj framöver.

    Tänker innerligt på er!

    SvaraRadera
  9. Jag lider så med dig, Lars... du vet kanske att min man Marcus hade cancer för två år sedan. Han klarade sig, men jag hann nosa på de där tankarna som du brottas med just nu. De där som handlar om att bli ensam kvar. Jag önskar så att ni slapp detta. Många, många kramar till dig! Och du - jag är så glad att Linda har dig! Du tar hand om henne så bra!

    SvaraRadera
  10. Precis man får gråta och man ska gråta, annars klarar man ingenting! Man måste ha en ventil. En del pratar, en del skriver, en del tränar, en del äter men jag tror att alla måste gråta! Läser även din frus blogg, ni kämpar på så bra och ni har så fina barn. Livet är fruktansvärt orättvist, det finns helt enkelt inga ord!
    Ta hand om varandra så gott ni kan!
    /Malin

    SvaraRadera
  11. Bra att du kan gråta, det är en ventil så bra som någon. Skickar massa styrkekramar både till dig och Linda. Tänker på er ofta, det var jag som satt bredvid er på RosaBandet-galan och presenterade mig för Linda.

    Kram

    SvaraRadera
  12. Massor av stora kramar till dig och resten av familjen. Lider med er, det är en helt omänsklig situation ni befinner er i.
    Hälsn ulli från augustimammor -08

    SvaraRadera
  13. Det är så jobbigt och tufft för dig att stå bredvid din fru när hon har så ont. Gråt du! Kram.

    SvaraRadera
  14. Det är så sorgligt att en ung mamma och fru ska behöva få denna gräsliga sjukdom. Såg de fina bilderna av Linda på Lottas blogg, hon ser ju så frisk och söt ut på utsidan och så finns det så otäcka tumörer innanför som gör henne så illa. Tänker mycket på er och hoppas fortfarande att det är något annan än ca som gör ont. Kram

    SvaraRadera
  15. Lider med dig! Hoppas innerligt att de fula cancermonstren INTE har spritt sig.
    Massor med styrkekramar Anna V

    SvaraRadera
  16. Styrkekramar till hela familjen,hoppas allt vänder snart och ni får leva som en vanlig familj. Mirakel har hänt förr håller tummarna att det är er tur nu. Massa kramar.

    SvaraRadera
  17. Lars, jag lider med dig. Tänker på er varje dag och beundrar er styrka. Som jag brukar säga till Linda, styrka är inte att inte gråta och vara rädd utan att så ofta orka se saker från den ljusa sidan... Du ska veta att vi är otroligt många som tänker på er varje dag, jag hoppas att det kan hjälpa dig att klara varje dag. Stora styrkekramar till er alla!

    SvaraRadera
  18. Usch stackars stackars er =(
    Skickar ett stort gäng med styrke-kramar!
    Mvh Josefin

    SvaraRadera
  19. Usch..jag får ont i magen och tårar bränner bakom ögonlocken!! Hoppas så innerligt att Lindas smärtor var något övergående!!

    SvaraRadera
  20. Tänker massor på er...Hoppas hoppas på att ni får svar som inte har med nån spridning att göra. Kram

    SvaraRadera
  21. Jag har följt din blogg ett par dagar nu och känner igen mig så väl i det du skriver. All sorg som ständigt gör sig påmind.
    Mitt liv ser ut som ditt. Min älskade man har cancer och jag och våra 4 gemensamma barn 6-11 år ska försöka finna glädje i dessa svåra stunder som hör till denna hemska sjukdom. Bara att få vardagen att fungera kan vara klurigt.

    Vad stark och samlad du är!!
    Jag hade fått panik i den situation du hamnade i tack vare snön. Bra jobbat.
    Hoppas de kan få kontroll på Lindas smärtor.
    Njut av varandra
    // Anna

    SvaraRadera
  22. *Ursäkta mitt ordval*
    Fy faaaaaan för cancerhelvetet!
    Jag lider med dig och förstår att du har det fruktansvärt jobbigt :o(
    Tänker på dig, Linda och barnen.
    Kramar i mängder <3

    SvaraRadera
  23. Var inne hos Linda och skickade massa varma kramar....och kikar in till dig och skickar massor med varma kramar och styrka!! Va fint och öppet du skriver om hur du känner i din situation som anhörig.

    /Karin (från Lindas mysbebbarlista)

    SvaraRadera
  24. Hej!
    Jag har följt Linda ett tag och nu även fastnat inne hos dig.
    Jag var själv anhörig för inte så länge sen till min mamma, 59 år gammal, som helt plötsligt fick diagnosen ALS och sen följde 2 fruktansvärda år av plågor och försämringar som vi inte kunde göra ett dugg åt för att underlätta för henne.
    Så jag vet lite vad du går igenom, även om jag misstänker att det är snäppet värre när det handlar om sin älskade fru, och jag vet hur det känns att sitta där som anhörig och känna sig så jäkla frustrerad över att inte kunna göra någonting mer än finnas där för henne.

    Vet inte vart jag vill komma med denna kommentar egentligen, ville bara att du skulle veta att du inte är ensam om att känna dig sådär maktlös och liten när allt du vill göra är att göra det bättre!

    Min mamma gav mig ett motto som jag levde med ända tills hon dog och sen även efteråt för att orka med och det var EN DAG I TAGET.
    Se inte framåt och bekymra dig för det som komma skall, iallafall inte mer än du måste, för det hjälper dig inte. Försök vara i känslan "här och nu", det är där du bäst gör nytta och du själv kan försöka hinna hitta stunder där du själv återhämtar dig och din styrka.

    Skickar många kramar till dig och lika många till Linda! Ni är kämpar båda två. ♥
    Kram från Sommartjejen

    (www.sommartjejen.blogg.se
    Maila för lösenord: sommartjejen2007@gmail.com)

    SvaraRadera
  25. Självklart så ska du gråta för det är helt naturligt. Vilken koll du ändå hade under tiden tills ambulansen kom och Linda fick smärtlindring. Önskar att jag kunde göra något för er men det ända jag kan göra är att be och ge er styrkekramar genom cybern.

    SvaraRadera
  26. Oj vilka propotioner sakerna i livet får när man har turen att leva ett "friskt" liv med sin familj. Jag tror att det är bra att du tömmer systemet i bland....vad händer annars. Jag tror att på något märkligt sätt är det då du fyller på ork och styrka....och det behövs. Massor av tankar och kramar till er och hoppas att dom nu år Linda smärtfri./ Anna

    SvaraRadera
  27. Många varma kramar till hela familjen vill jag skicka, tänker på er.
    Å du! Gråt så mycket du vill.

    Kram

    SvaraRadera
  28. Du verkar vara en underbar make till Linda. Jag tänker på er ofta. En sån fin familj och så ett sånt cancermonster som förstör. Ni skulle få er son en månad efter vår dotter, så blev det tvärt om... det skulle ju bli glädje...

    Jag beundrar både dig och Linda för er styrka. Man får gråta- man måste gråta. Jag gråter när jag läser Lindas blogg och jag grät när jag läste din.... Stora varma kramar till hela familjen

    SvaraRadera
  29. En hel massa tankar o styrkekramar till Dig o Linda o givetvis till barnen också! Mia Johansson

    SvaraRadera
  30. Man får gråta och man SKA gråta Lars.Hoppas nu Linda får hjälp med smärtan så ni kan andas ut igen.Hon får den hjälp hon behöver nu.Kram till Dig Lars som är så stark och omtänksam.Glöm inte bort Dig själv bara.Det är tufft att stå bredvid som nära annhörig och inte kunna göra något.Att prata om cancern med de sina nära o kära är a och o..Prata om tankar och funderingar det hjälper. Bara att finnas till,att vara nära,som du är känns nog bra för din fru.Du skulle behöva vara sjukskriven på halvtid för att orka med.Följer Lindas blogg och kommer att följa din.Min sambo har haft tungcancer,det var en tuff tid så jag förstår dig hur du har det.Vila så mycket du kan.Ha det nu så gott,var rädd om Dig.Kram Birgitta.

    ps:min sambo är till Jönköping 2-3 ggr i veckan så jag vet vad snö ni fått.

    SvaraRadera
  31. Snälla du vilken fantastisk make och pappa du är! Gråt så mycket du kan. Det brukar göra att det känns lättare sedan. Jag känner så oerhört mycket med er.

    SvaraRadera
  32. Kära vän, håll ut. Det är ohyggligt det ni går igenom. Linda på sitt håll och du på ditt.
    Tänker på dig och sänder all styrka jag har för det verkar du behöva just nu.
    Glöm inte att ta hand om dig själv också! Kram från Karin

    SvaraRadera
  33. Vill bara ge dig en stor kram, och sända dig all styrka jag kan uppbåda!

    SvaraRadera
  34. Tänker på er.
    Styrkekramar från Maria

    SvaraRadera
  35. En varm, varm kram!
    /eva

    SvaraRadera
  36. Sänder kramar från Finland. Kom ihåg att du är en trygg och duktig pappa till era pojkar. Styrkekram till dig!

    SvaraRadera
  37. Vill bara säga att jag tänker på er båda.
    Och allt hemskt och fruktansvärt som ni hela tiden får kämpa er igenom.

    Hoppas att läkarna kan finna vad det var som
    orsakade denna hemska smärta .Och att Linda snart är piggare igen.

    Stor kram / Lotta

    SvaraRadera
  38. Hej Lars!
    Jag känner varken dig eller Linda men har följt Lindas blogg under en tid och lider verkligen med henne och lider med dig, helt fruktansvärt vidrigt det ni båda utsätts för. Jag hoppas hoppas hoppas verkligen att ni båda snart får må bättre, jag tycker att du är stark som finns vid hennes sida.
    Många styrkekramar från Beata.

    SvaraRadera
  39. Äh vad jag önskar att Habo låg närmre Norrköping just nu. Här hade ni fått lämna barnen när som. Så att du kunde få möjligheten att sätta dig ner och andas en stund. Vi är helt okända för varandra men jag känner så för er. Och en innerlig önskan vore att man på något vis kunde få hjälpa till.
    Hur mycket pengar man än skänker till forskning så står ni ju där. Mitt i vardagen, med allt som hör till. Jag beundrar dig för din styrka. Lindas styrka. Vilka otroligt människor ni är.

    Vart är rättvisan i allt detta. Jag blir så arg och så ledsen över att människor tillåts lida så.

    Jag vet vad jag önskar mig i julklapp. Ett botemedel mot detta hemska cancerhelvetet. Vilken gåva det vore att få skicka den gåvan vidare till drabbade familjer.

    Ni lär mig att prioritera. Att njuta utav livet. Och allt fint vi erbjuds. Tack!!

    SvaraRadera
  40. Förutom att vara sjuk själv så måste det allra värsta vara att stå bredvid och känna sig maktlös.
    Jag tror att gråt är förlösande, det får ut det onda så att man orkar lite till. Att bara hålla inne allt är inte bra vara sig för kropp eller själ.
    Hoppas att hela familjen mår bättre snart och kan få lite lugn och ro.
    Tigglo

    SvaraRadera
  41. Styrkekramar till dig. /Karin

    SvaraRadera
  42. Vilken superHJÄLTE du är. Hoppas fler sjuka mammor har en sådan FANTASTISK make/kille.
    Varma kramar
    en Ida

    SvaraRadera
  43. Tänker på er! Tårarna rinner även här :-(

    SvaraRadera
  44. Åhh, jag tänker på er jag med! Fan, vilken bra man du är! Det här måste ju vara sjukt tungt för hela familjen! Tycker du gör helt rätt som skriver av dig här, vi är så många som vill hjälpa er på nåt sätt och lovar att du alltid får pepp här!

    Håller tummarna för att läkarna har fel och det inte är nån cancerspridning! styrkekramar!

    SvaraRadera
  45. Jag är en av alla som också tänker på er.
    Vill bara sända massa styrkekramar till er båda
    //Madeleine

    SvaraRadera
  46. Tårarna rinner och jag känner SÅ djupt med er. Har följt Lindas blogg länge och det mardrömslika som drabbat henne & er är något man önskar att INGEN skulle behöva genomleva :-(

    Hoppas de kan hålla Linda smärtfri nu. Det måste de kunna göra.

    Stor STOR styrkekram

    SvaraRadera
  47. Önskar så att kramar,ord, böner och tankar kan få bära er hela familjen. Gråter med er fast jag inte känner er alls. KRAM Susanne

    SvaraRadera
  48. Mina tankar är med er och hoppas Linda får bli bättre snart!

    SvaraRadera
  49. Det måste vara fruktansvärt att stå bredvid och se sin älskade lida. Känner med er.
    Många kramar

    SvaraRadera
  50. Cancersjukdomen är hemsk på allasätt och vis, man ser sin nära och kära sakta tyna bort! Har själv upplevt detta när min mamma drabbades! Men man glömmer också att denna hemska sjukdom också drabbar anhöriga på alla plan! Vet vad du går igenom ett råd är att ta emot all hjälp som du kan och ventilera med dina närmaste! Tänk också på att delge och prata med barnen dom känner säkert som du och brottas säkert med dessa cancermonster också!! Styrkekramar till dig och Linda! Du är jätteduktig ska du veta...

    SvaraRadera
  51. Lider så med dig och er.
    Skickar massor med styrkekramar genom cyberrymden till er båda och barnen.
    Kramar i massor

    SvaraRadera
  52. Gråter med dig.....Kram Titti-Umeå

    SvaraRadera
  53. Fy så hemskt det måste vara att bara kunna stå maktlös brevid sin älskade.

    Lider med dig och övriga familjen. Bara den som är stark kan visa sig svag.

    Är glad att Linda har dig vid sin sida.

    Kram

    SvaraRadera
  54. Dina rader går rakt in i en - direkt, starkt, hemskt, människan är fantastisk som kan klara så mycket mer än man tror innan man är i en situation.

    Förstår bara inte, med familj och småbarn själv, hur ni fixar vardagen med denna hemska sjukdom, det är så fantastiskt att läsa om, som flera tidigare skrivit om 'en förebild' i vardagens små bekymmer, små alltså, för oss andra...
    perspektiv är bra att se och lära.

    Kan bara instämma i alla andra kommentarer - lev i nuet, och hoppas hoppas det blir bättre för er!
    kramar Christine

    SvaraRadera
  55. Hej!

    Usch nu ser jag knappt tagnenterna för jag gråter också. Det måste vara så fruktansvärt att se den man älskar sjuk och ha så ont. Maktlösheten, oron för Linda, för barnen, allt det praktiska, för framtiden.... Jag förmodar att listan kan göras hur lång som helst.

    Massor av kramar till hela familjen från Mia-Maria

    SvaraRadera
  56. För helvete grannar, gå dit och skotta!!! Ta hand om er granne. Gör det där handgripliga som betyder allt. Fråga inte, gå bara dit och gör det. Jag vet av egen erfarenhet att man inte kan be om hjälp när man är så under isen och upptagen med annat viktigt. DIN hjälp betyder multum för familjen oavsett hur litet det kan verka för dig. HABO....RYCK UT HJÄLP TILL!!

    Lars, tänk vilka resurser du äger! Bra jobbat!

    /Karin i Norr

    SvaraRadera
  57. Jag blir så ledsen för allt elände ni går igenom. Jag hoppas på ett under och allt vänder! Tänker på er mycket! hälsn Gunilla N

    SvaraRadera
  58. Kramar om er alla ikväll.

    <3 <3 <3

    SvaraRadera
  59. Jag håller och hejar på er!! Önskar er all lycka och välmående i er skitjobbiga situation. Har varit där med en pappa som hade cancer i bukspottkörteln, hemskt är det.

    SvaraRadera
  60. Hej Lars! Ville bara att du ska veta att jag tycker du är en jätte bra pappa och livskamrat till Linda som stöttar och hjälper henne så. Du gör så gott du kan. Mer kan du inte göra. /Tove

    SvaraRadera
  61. Hej Lars!
    Du vet väl att du är en fantastisk människa?! En hjälte make helt enkelt! I riktigt svåra tider och pressade situationer aggerar du som många aldrig skulle orka! Många skulle sätta sig ner och ge upp, men du bevisar varje dag att du är stark och du tar hand om din familj! Men vem tar hand om dig? Du behöver andas lite frisk luft emellanåt, kanske får du tänka lite i fred när du sitter i lastbilen? Men har du någon du kan ringa/åka till när som helst och prata? Någon som hjälper DIG i allt det svåra? Även om du kämpar på nu, så orkar man inte hur mycket som helst. Du kanske behöver regelbundet stöd för att orka ta dig igenom detta och samtidigt klara av att ta hand om din familj. Vi är ju uppenbarligen väldigt många som läser din blogg och som verkligen tänker på dig, men har du någon nära som du kan bolla dina jobbigaste tankar med?
    Du är beundransvärd!
    Kram Lina

    SvaraRadera
  62. Hej.
    Känner inte dig privat! men känner igen dig lite som "Mullsjöbo"
    Vill bara skicka en KRAM. & säga att jag tänker på dig & din familj.

    M.v.h Fia

    SvaraRadera
  63. Hej förstår dej helt och hållet. Vi har även drabbats av denna hemska sjukdomen och haft ett helvets år bakom oss och även fram. Det e jag som har fått bröstcancer som din frun och det gick fort. Det spred sej till leveren så det blev en del operationer. Just nu så behandlas jag med herceptinet lever med att inte vet hur framtiden kommer att se ut. Är jätte rädd att det kommer gå mer snet för även jag som ni har små barn jag vill oxå se se dom växa upp. Så jag och min man vet vad du och din fru går igenom så gråt skrik om du behöver för det måste man gör imellan föra tt orka.
    Kämpa på det skall vi göra
    Stor Kram

    SvaraRadera
  64. Shit alltså! Jag kan inte förstå hur jobbigt det här är för er, men jag hoppas verkligen att allt blir bra! Kämpa på nu för din fru och dina barns skull. Ni kommer klara detta!

    SvaraRadera
  65. oj oj oj vad bra och äkta du skriver om ditt liv just nu, sitter snyftandes här. Fan va orättvist livet kan vara!!! Skickar massa kraft till dig, stor kram, Annelie

    SvaraRadera