söndag 28 november 2010

Nu börjar det kännas på allvar

Gul ledsen uttryckssymbol
Så känner jag mig nu !

Jaha hur skall jag nu börja egentligen? Jo jag nu börjar det kännas riktigt jobbigt. Vi fick hem vår fru och mamma idag på permission, egentligen tills på måndag, men så är jag rädd för att det inte blir dessvärre eftersom hon har legat i soffan i stort sett hela dagen och har så enormt ont. Så jag är rädd att det blir att ringa inatt igen till ambulansen.

Om man ska vara ärlig så glömmer nästan hur pass illa sjuk hon är när hon är hemma, Men när hon åker in till sjukhuset och blir inlagd så blir allt så påtagligt och man känner hur illa det verkligen är. Illa ja det är det verkligen, eftersom det hela hade spridit sig ännu mera i skelettet och levern. Jag är så orolig för att det går fort åt fel håll, så ikväll har det varit mycket tårar från min sida. Och jag vet snart inte hur jag ska kunna reda ut allt.

Ikväll nämde hon att hon att hon kanske inte får uppleva någon mer jul t ex. Sånt gör så ont att tårarna bara sprutar ur ögonen och jag funderar på hur jag ska klara tiden framöver. Nu hade jag gärna fortsatt men tyvärr så är hon mycket sämre och nästintill svimmar på golvet här, så nu måste hon tillbaks till sjukhuset!

32 kommentarer:

  1. Tänker på dig och allt ni går igenom... Kram!

    SvaraRadera
  2. Jag lider verkligen med er, det här är ju alldeles fruktansvärt!
    I dgaens Sverige borde väl sjukvården kunna hålla folk smärtfria.

    Kramar till er båda

    SvaraRadera
  3. Varför finns det ingen rättvisa här i världen?
    Styrkekramar och massor med tankar från m

    SvaraRadera
  4. Instämmer verkligen med vad föregående skrivit. Kan din fru inte få smärtlindring med t.ex. morfin?
    Iréne, från ett snöigt Gävle

    SvaraRadera
  5. Hej Lars. Jag känner verligen med dig. Jag vet hur det är att vara där bredvid. Släpp allt annat och fokusera på er nu.
    Ang. smärtlindring så fungerade smärtpump med morfin mycket bättre än tablett dito, för min fru. Konsulterat smärtteam? Styrka åt er båda. Björn

    SvaraRadera
  6. Styrkekramar till er alla

    SvaraRadera
  7. Andas, ät, försök att få tillräckligt med sömn. Fundera inte alltför mycket på vad som ska komma utan ta en dag i taget. Jag har varit i din situation och vet hur svårt det är, men på något sätt hanterar man dagen fast man inte riktigt vet hur. Jag hoppas verkligen att du nu ser till att bli sjukskriven eller utnyttjar de 100 dagar av närståendepenning man har rätt till från försäkringskassan. Sköt om dig!
    Kram, Mia

    SvaraRadera
  8. Usch tårarna rullar hos mig med när jag läser.
    Det går inte föreställa sig vad ni måste gå igenom =(
    En stor kram härifrån!
    //Josefin

    SvaraRadera
  9. Helen Andersson28 november 2010 08:44

    Tänker på er. Hon borde kunna få smärtlindring så hon slipper ha så ont, finns ju morfinpump man kan sätta in och den kan man ha hemma med om det finns avancerad sjukvård i hemmet hos er. Hoppas hon kom in till sjukhuset igen och de fick henne smärtfri.
    Styrkekramar till er/ Helen

    SvaraRadera
  10. Kan inte annat än hålla med Björn, smärtpumpen blev räddningen för oss också! Livet kan stundvis vara fruktansvärt, men vi människor har tack och lov förmågan att anpassa och finna oss i det mesta, hur märkligt det än kan låta. Ni finns i mina tankar.. Marianne.

    SvaraRadera
  11. Det gör så ont att läsa det du skriver men det är verkligheten du går igenom. Jag tror vi är många som skulle vilja krama om dig och hoppas du känner att den värmen vi vill ge dig. kram

    SvaraRadera
  12. Jeg kjenner meg på mange måter igjen i din frustrasjon. Jeg opplevde at mamma tapte kampen mot cancermonsteret. Det er så slitsomt og ensomt å sitte på sidelinjen og se at den man er glad i lider. Jeg håper dere får hjelp slik at din fru kan klare smertene og så håper jeg at dere skal få enda flere fine dager sammen hele familien!

    Dere er i mine tanker hver eneste dag!

    SvaraRadera
  13. Lars...
    Jag känner inte er alls, men jag har en längre tid följt Linds blogg och nu även din.

    Tårarna rinner. Jag känner sorg, smärta och frustration över Lindas, ditt och pojkarnas öde. Jag antar att det är fruktansvärt jobbigt att stå bredvid.

    Du gör ett jättejobb! Och du gör det jobbet på bästa sätt.

    Sköt om dig så gott det går.

    Varm kram

    annicap

    SvaraRadera
  14. Hej Lars!
    Förstår att det än nästintill panikkänslor!
    Släpp allt annat. Du vet väl att du har rätt till närståendepenning? Kanske dags att inte jobba, i alla fall till det annars har stabiliserat sig.
    Varmaste kramar
    Mia

    SvaraRadera
  15. Hej Lars, jag tycker det är bra att du börjat blogga, du måste få dela dina känslor med andra.
    du kanske skulle prata med nån professionell som kan hjälpa i din jobbiga situation.
    Kramar i massor till Dig och din fina Linda från Simons mormor

    SvaraRadera
  16. Tänker på er!! Håller med de andra att du kanske inte ska jobba på ett par dagar, fast å andra sidan är det ibland skönt att jobba i kaos situationer för då kan man tänka på annat en stund. Så var det för mig iaf.
    Kramar!!

    SvaraRadera
  17. Mina ord förslår inte långt, men jag önskar dig kraft och energi att ta hand om det du nu upplever. Kram.

    SvaraRadera
  18. Alla tankar till dig och familjen. Tänder alla adventsljus för er.

    SvaraRadera
  19. Det gör så ont i mig Lars när jag läser dina ord om allt det jobbiga ni går igenom. Många varma styrkekramar /Karin

    SvaraRadera
  20. Hej Lars!
    Jag följer din blogg som jag fann via Linda. Tror du inte det är dags att du får någon att ventilera dina tankar hos inom vården?
    Det är tungt att ta alla tankar själv. Man ska räcka till för så många och man glömmer gärna sig själv. Jag talar av egen erfarenhet med en hjärtsjuk make vid min sida, ska inte klaga för han mår efter omständigheterna bra just nu. Men det "svarta tankarna" finns där i huvudet ändå.
    Just nu har jag ingen hjälp då jag känner att jag fixar det men jag har haft hjälp och jag vet att den finns den dan jag verkligen behöver.
    Framför allt kan de hjälpa en med det praktiska när det gäller att tala om hur man gör för att kunna vara hemma rent ekonomiskt när man inte orkar vara positiv. Ta hjälp!! man ska inte behöva bära allt det svåra själv.
    Många kramar till dig och din familj.

    SvaraRadera
  21. jag har förlorat saväl min mormor som ocksa min pappa i cancer, var med fran början till slutet, jag anar hur du känner dig.... det ända jag kan säga är att njut av varje moment, var med henne sa mycket du kan och orkar, säg allt du tänker... det är som sagt det svaraste man kan vara med om, men, detta är nagot man ser langt efter, även nagot väldigt "speciellt" och ofattbart.... jag önskar dig att du fortsättar ha kraften du har haft nu hela tiden.... kramar

    SvaraRadera
  22. Tänker på er...skickar styrkekramar...Jag hoppas den bästa skyddsängeln finns hos er...Christina

    SvaraRadera
  23. ....du behöver inte reda ut någonting alls utan var i stunden. Det räcker så....att du finns för era barn, för din fru och ack så viktigt dig själv. Du kan inte påverka det som händer utan spar din energi till att hålla huvudet ovanför vattenytan.... Kramar med massor av styrka/Anna

    SvaraRadera
  24. Lars Lars Lars! Du har det verkligen tufft och kommer förmodligen ha det lång tid framöver. Försök att ha en sak i bakhuvudet helatiden. Och det är BE OM HJÄLP! Alla vardags sysslor som disk, tvätt, städ, hundar, katter, snöskottning osv. ALLT som du inte orkar med egentligen måste du be om hjälp med! Försök att samla kraft och få lite energi från sånt du i vanliga fall tycker om att göra. Försök få lite egen tid så du kan samla tankarna lite. Orkar du inte jobba så sjukskriv dig! Gör inget som drar ner dig och stjäler energi! Försök att vara hos Linda så mycket du kan och strunta i alla måsten! Bry dig inte om disken eller städningen! Låt någon annan ta det! Släpp in folk som vill hjälpa! Tänk egoistiskt och sätt folk i arbete som vill hjälpa! Allt för att du ska få tid för dig själv och för Linda nu.
    Själv hjälper jag mer än gärna till med det jag kan, det hoppas jag att du vet! Disk, tvätt och annat energi krävande gör jag gärna om du får lite kraft av att slippa tänka på det! Har du inte kvar mitt nummer kan du alltid mejla!
    Stor kram från mig!
    kenneltangotimes@gmail.com

    SvaraRadera
  25. Lars, jag lider så med er! Tårarna rinner när man läser både din och Lindas blogg. Men jag tycker det är skönt att du har fått ett forum att skriva av dig i du med. Linda har man ju följt i många år, dels i bloggen, genom mailinglistor som hon och jag varit med i, Mysbebbarna och när vi hade hemsidorna på Babyfriends. Känner ju inte dig, men det känns ändå som man gör det lite tack vare den kontakten man har med Linda, som jag anser är den starkaste kvinna jag känner och en förebild för många!

    Säger som de andra, försök att ta några djupa andetag, vila och äta. du måste ju också få kraft till att orka med allt detta.

    Förstår att det är tungt både för dig och barnen. Tänker mycket på Adam (eftersom jag har en son i samma ålder), men även på de andra barnen givetvis!

    Skickar lite styrkekramar till er alla! Hälsa Linda så mycket från oss här i Markaryd!

    Kram Tina, mamma till Peter, David och Alexander (från Mysbebbarna)!

    SvaraRadera
  26. Tårarna trillar när ja läser, känner verkligen av din sorg i dina ord :-(
    Man kan ju inte ens i sin vildaste fantasi förstå hur hemskt ni har de.
    Hoppas av hela mitt hjärta o mer därtill att Linda ska få kunna komma hem o fira julen med sin älskade familj.
    Stora styrke kramar Malin

    SvaraRadera
  27. Hur kan livet vara så jävla orättvist?? Som du kämpar...
    Som så många andra har skrivit här så ta hjälp med allt praktiskt, du har nog med dig själv, barnen och alla känslor. Jag vet ju inte hur det är att se sin livskamrat "försvinna" på det sättet du beskriver men jag vet hur det är att förlora sin livskamrat... En dag i taget, gråt, skrik, skriv. Gör på ditt sätt men blunda aldrig, allt måste ut!
    En sak till som hjälper mig mycket. Någon utomstående att prata med... någon som kan. En kurator eller en psykolog...
    Ta hand om er så gott det går!!
    Kramar!

    SvaraRadera
  28. Ja, jag känner varken dej eller Linda...men följer Linda varje dag och nu även din blogg...Vilken styrka Linda ger genom att bara finnas och vara den hon är. Men detta helvete är ingen värd att bära. Ni som familj finns i mina böner...och...nej, alla ord blir bara för små när livet gör en hel familj så här illa....jag bara har en bön att det skall finnas många hjälpsamma vänner som skall våga gå med er denna svåra tid. Jag kommer fortsätta be för er...

    SvaraRadera
  29. Jag är så ledsen för er skull....
    Hoppas att det vänder och att Linda snart känner sig piggare igen.
    Att ni får ha eran Fru/Mamma hemma...

    Kram Kram Från Lotta

    SvaraRadera
  30. mina tankar går till er större delen av dagen. Hoppas det vänder, att något bra händer!!!
    Stor kram Annelie

    SvaraRadera