lördag 20 november 2010

Vill kunna hjälpa andra i liknande situationer !

Lördag den 20 november blev tydligen en nystart här i livet för mig, genom att starta min alldeles egna blogg. Trodde aldrig att jag skulle börja skriva om och hur det är att leva ett sånt liv som jag gör. Men jag fick en tanke häromdagen som gjorde att jag ville börja skriva lite, eftersom jag själv saknar att kunna läsa om andra i liknande situationer. Så min tanke är att kunna sprida vidare både kunskap och samtidigt erfarenheter om hur det är att leva med småbarn och samtidigt leva med en svårt sjuk fru, som man tyvärr inte vet hur länge man vet hur länge man får ha kvar i livet ! Detta är givetvis en hemsk mardröm som dessvärre jag förmodligen kommer att få leva med resten av livet om inget stort händer inom läkemedelsindustrin inom kort.



Idag Lördag den 20/11 så vaknade jag eller ja vaknade jag var i stort sett vaken hela natten eftersom min yngste son Erik (11 mån) är förkyld och har feber, och har i stort sett skrikit till o från hela natten. Så sömnen var inte den bästa, Men sånt är det när man är småbarnsfar . Fast situationen hemma hos oss är ju inte direkt normal, eftersom frugan mår skit efter senaste cellgiftbehandlingen och sprutan, fast värst är nog hennes onda rygg just nu. Samtidigt som både Erik är förkyld och har feber. Och som inte det räckte så har även Simon ont i magen, Så helt klart så har vårt hus blivit en riktig sjukstuga.

Men trots min trötthet imorse när jag insåg kl 06:00 att med två små livliga barn i sängen samtidigt som min risiga och trötta fru, så tänkte jag att här får man ingen lugn o ro. Så jag tog med dom små ner till soffan och kollade på lite barnprogram. Efter en kort stund senare så fick våra två små gulliga vovvar (Frida & Sixten) ut och tömma sina blåsor medan jag hämtade tidningen (JP) i brevlådan i snöstormen. Men sen hände något som varken jag eller barnen upplevt på bra länge våran mamma lyckades kämpa ur sängen tidigare än normalt, trots cancer monstrens onda smärtor. Så vi kunde äta frukost allihopa vid 9 tiden , vilket bara jag o barnen kunnat göra på senaste halvåret i stort sett, Detta gjorde mig och jag tror även barnen också blev både glada och förvånade samtidigt. Så morgonens trötthet utbyttes mot en frukost glädje istället !.

Sen var vi ute hela familjen och åkte pulka och klampade i snöregnet vilket var ett riktigt skitväder, men desto skönare att komma in sen igen och samtidigt fått lite friskluft och tid med barnen utan deras tv spel. Sen efter lunchen blev det ett härligt bad medan William sov middag, Eftersom jag inte kan lämna Linda själv med alla barnen samtidigt, Särskilt när William (2 år) lider av en enorm klåfingrighet och envishet. Det är det som är så svårt att kunna få lite egen tid ,eftersom Linda ständigt är beroende av att någon lyfter och springer efter barnen. Så ibland känner jag att jag har ingen tid at kunna komma ifrån en kort stund och kunna t ex sitta på dass eller ta ett bad ilugn och ro. Men förhoppningsvis så ska inte dom två minsta barnen (Erik & William) vara små för evigt, även om dom är mysiga o gulliga så har dom sina stunder då dom verkligen kan testa ens tålamod. Nähe nu så tar jag paus från detta en stund och ska dricka upp den sista droppen kaffe i koppen och fylla på lite ved i brasan.

17 kommentarer:

  1. Lars! Detta är ju toppen, precis vad jag tror du behöver -en ventil som både ger dig men även andra pappor eller mammor med en cancersjuk käresta ett andningshål. Vilken härlig dag det blev att lägga till plussidan ;-) Massor med kramar, vi hoppas vi ses snart. Kram från Töreboda!

    SvaraRadera
  2. Välkommen till bloggvärlden. Jag ska genast tipsa min man om din blogg. Eftersom vi lever lite i samma sits som ni. Lycka till med bloggen!

    SvaraRadera
  3. Tack för att du delar med dig Lars!
    Och varmt välkommen till bloggvärlden :O)
    Jag har ju följt Lindas blogg sen vi båda var gravida -08.
    Förstår att ni har det tufft och jobbigt, men härligt när du skriver om era små glädjestunder som t.ex frukosten oxå.
    Jag tror att bloggeri är ett bra sätt att ventilera, men även bra att ha kvar sen och minnas.

    Ha en fortsatt trevlig lördag!
    Kram från Camilla

    SvaraRadera
  4. jag tycker det är underbart att du har börjat med bloggen! jag tror det är bra för dig att fåur dig lite av de känslor som du måste bära på i din situation! kram

    SvaraRadera
  5. Välkommen till bloggvärlden! Bra att få läsa om hur du upplever er situation.Jag har många gånger funderat på om situationen som anhörig nästan är jobbigast rent psykiskt...
    Lycka till med bloggen och jag håller tummarna för hela er familj!

    SvaraRadera
  6. Säger som många andra.
    Välkommen i bloggvärlden.
    Jag är helt övertygad om att det är ett underbart sätt att få ut sina tankar och hantera en sådan svår berg och dalbana som du och din familj genomlever.
    Kram Inkan o Ligan

    SvaraRadera
  7. Wow! Din blogg har ju genast en enorm genomslagskraft! 214 besökare bara idag!!!! Grymt :-)

    SvaraRadera
  8. Välkommen till bloggvärlden! Väldigt bra att få läsa om hur du upplever er situation. Man tänker väldigt mycket på hur ni anhöriga har det när man har en dödlig sjukdom i familjen.

    SvaraRadera
  9. Hej Lars! Jättebra att du har börjat blogga, för dig, för oss som följer er kamp och för andra i samma situation. Hoppas att du kan känna samma stöd som Linda! Kram / Jenny

    SvaraRadera
  10. Hej Lars!
    Välkommen till bloggvärlden, tror du kommer få kontakt med många som "står vid sidan om"

    Kram från Lisbet

    SvaraRadera
  11. Hej! Tror som dom andra att det här kommer att kännas skönt för dig. Och för oss andra "medsjuksanhöriga" som kan dela våra tankar, känna igen oss i varandra och bara finnas där. Min mor fick nyligen bröstcancer och med det tusen tankar och funderingar för oss som kommer upp. Och väntan, denna ständiga väntan på svar efter svar. Kram!

    SvaraRadera
  12. Som jag har skrivit hos Linda så BEUNDRAR jag dig som så tappert kämpar på och håller humöret uppe!

    SvaraRadera
  13. intressant att höra dina egna ord om hur livet kan vara för dig,för jag kan tänka mig att du känner dig lite vid sidan av hela situationen...Men ändå inte...
    Lycka till med bloggen,jag kommer att titta in ofta...
    kram Paula

    SvaraRadera
  14. *vinka* Mycket bra initiativ!!!

    SvaraRadera
  15. Vad bra att du börjat skriva, jag tycker själv det är en toppen ventil som ca sjuk att få sätta ord på hur det är. Har försökt få min man att blogga men han är ingen datormänniska så det var ingen ide.Men han är i samma sits som du med att ha en ca sjuk fru(bröstcancer för andra gången och nu en elak snabbväxande sort)som dessutom är handikappad. det var han som jag kommenterade om i din frus blogg, som inte blev sedd utan alla frågade hur jag mådde men ingen frågade hur han mådde. Att gå bredvid är tungt och på ett sätt svårare för man vet aldrig hur den andre mår till fullo och så ska man försöka vara stark mm. Vi har tonårsbarn men eftersom jag varit sjuk hela mina barns uppväxt så kan jag identifiera mig med er båda. Det har alltid varit min man som fått vara den som bär för jag kan ej bära och som fått sköta barnen Så detta med att aldrig få en stund för sig själv kan jag till full förstå. Hans räddning har varit musiken att ta gitarren och spela även om det blivit en massa avbrott. Men i fjol när jag pendlade ut o in på sjukhuset mest in så var det urtungt för honom, både att vara den starke hemma och dessutom orka hälsa på mig o serva mig på sjukhuset. Anhöriga bär ett oerhört tungt lass o skulle behöva uppmärksammas. Har du ngn egen kuratorkontakt? Det är jätteviktigt få tala med ngn utomstående o få säga hur tungt det är ,allt sånt man ej vill belasta den sjuke med, för du är ej mer än männniska. All heder åt dig. Hur går det med hjälp utifrån ,får ni ngn eller står det still?
    Önskar dig all kraft då du orkar kämpa vidare Hälsningar Kristina I Umeå

    SvaraRadera
  16. Följer Lindas blogg, din starka och fina fru.
    Kommer självklart att även läsa din blogg.

    /Nina

    SvaraRadera
  17. Tack för att du delar med din erfarenhet som anhörig. Kram/Karin

    SvaraRadera